Senaste tiden har mitt liv skenat på i 100mph, har vart så
himla busy. Det lilla tänkande jag gjort har bara lett till depp.
På något vis har jag lärt mig leva utan Rich, vilket är en
lättnad på sätt och vis. Visst är det skönt att faktiskt kunna
somna om och kunna sova gott om nätterna. Och inte börja
böla i tid och otid för man råkar tänka på honom.
Men på något vis blir jag så arg på mig själv på samma gång,
jag vill inte känna såhär, jag vill inte känna att det går ändå.
Jag vill inte leka med tanken på hur lätt det skulle vara om
vi bara gav upp, att det iaf är dödfött osv. På något vis har
jag hela tiden vart drivkraften i vårt förhållande, det är jag
som hela tiden trott på att vi grejar det här, det har vart jag
som pushat honom. Och nu är det jag som ballar ur istället.
Jag känner mig så orättvis. Sakta håller vi på att glida ifrån
varandra, och jag borde göra något åt det. Men jag har
liksom bara känt 'whatever'.
Så idag slog bomben ner. Var på väg till tvättstugan, och slog
upp ytterdörren. Snön yrde runt i stora flingor, under ljuset
av gatlyktorna. Jag vandrade ut, det var inte alls så kyligt
längre och snön knarrade härligt under fötterna. Det var
bara så underbart perfekt och vackert, och det var då jag
insåg det. Den här känslan av att vilja tjoa, springa ut i
snön och göra änglar fanns inte. Inte ens ett leende ville
infinna sig på läpparna. Allt jag kunde känna var ett hemskt
sting av smärta i bröstet, för ingenting kommer vara rätt
till dess att jag kan dela det med Rich igen.
Jag grät för första gången på flera veckor över Rich idag,
och tårarna kunde inte sluta rinna. Men på samma gång
är jag på något sätt glad, att veta att det fortfarande finns
där, trots alla motgångar och tvivel.
